om vikten av att boka bra band till sin fest

Igår var jag på F!-fest på Landet. "Tack Stockholm för att så många här röstade feministiskt i EU-parlamentsvalet" var temat. Tanken var alltså god. Utfallet... inte så värst. I stället blev kvällen en lektion i vikten av att göra bra bokningar.

Granada-meets-country-bandet som inledde var i och för sig helt okej, men sen spårade det ur. Det är svårt att beskriva, men försök föreställa er ett folkhögskoleband med Eric Gadd som husgud och ingen relation till verkligheten över huvud taget. Bandet delar troligen sin tid mellan sömn, hårvård och att spela på sina instrument, vilket ger hög teknisk kompetens men tyvärr också en total avsaknad av känsla.

Sångaren valde att blanda svenska och svengelska, med en högst bajsnödig stämning som följd. Vid två tillfällen hyllades den "blandade" publiken - "så många olika sorters människor, så många olika sexualiteter [sic!], det är KÄÄÄRLEEEEK!" (OBS: Publiken bestod av vit medelklass plus några som gått fel och kanske tre klassresenärer. De enda som gav uttryck för sin sexualitet var de medelålders männen med bluetooth-handsfree i örat som kommit för att ragga på feminister som inte fått stock på länge.) Det gjordes också försök att göra en Hives-på-Hultsfred-2001 ("vi vill tacka alla förband"), fast med en touch av "jag är en så vansinnigt härlig och kärleksfull kille, jämställd också, satan vad jag får ligga". Platt fall.

Ja, och så var det då texterna. De handlade till exempel om tjejer som var som tjejer ska vara och om att köra en gång till fast kondomerna är slut. RIDÅ.